Dessa tankar som fyller knoppen ibland. Jag vill dem bara glömma. Låta dem försvinna. Försvinna i en magisk vindpust. Men det är dags att släppa allt. Dagarna med tankar kommer aldrig att försvinna helt. Men det är dags att inse. Att jag inte är den där delen i den familjen. Att jag kanske aldrig varit det. För varför rann annars de där tårarna? Varför ville jag bara gömma mig? Varför ville jag bara gå? Varför har jag de där såren inom mig? Det finns så många frågor utan svar. Mitt hjärta det är krossat mer än en gång. Men nu är det slut. För det orkar inte mer. Orden är kanske hårda men det har skapats under en längre tid. Dagar. Månader. År.
Att skriva är mitt sätt att få ut det.
